Knåpade därför hop följande lilla alster:
"Hej,
jag läste med stort intresse de rekommendationer som dragits ur Rapport Allemansrätten och dess framtid. Det som Margareta Svenning skrev tyckte jag präglades av en mycket sund utgångspunkt: Allemansrätten som den ser ut idag behöver snarare skyddas mot inskränkningar än begränsas.
Det är mycket glädjande!
Skulle allemansrätten begränsas för till exempel kommersiella och organiserade verksamheter hur hanterar vi då den ansenliga förmögenhetsöverföringen från det allmänna till fastighetsägarna? En begränsning av allemansrätten innebär ju en utvidgning av äganderätten. Vanligtvis när man som juridisk eller privat person vill utöka sitt ägande får man betala ett marknadspris för detta. Är då tanken att vid en begränsning av allemansrätten att det bara ska gälla de fastigheter där ägaren betalat staten eller ska Vi (folket, staten, det allmänna) ge detta till skänks? Jag personligen känner inte att jag vill ge upp det för billigt.
För att ta ner diskussionen på en lite mer principiell nivå (ner eftersom principerna bör ligga till grund inte sväva runt som skuggande moln över):
Min släkt har i generationer drygat ut sina inkomster och sin kost med det de hittat i skogen nästgårds. Som småbrukare och lantarbetare har det inte alltid varit så lätt att försörja sig och de sina. De har inte lämnat några skogsområden eller betesmarker i arv efter sig. Det arv de lämnat till mig är just det som allemansrätten ger mig rätt till. Sedan barnsben har jag fått lära mig hur man tar tillvara det skogen kan erbjuda.
Bara för att jag just nu lever ett gott liv med ett välavlönat arbete innebär inte att jag för en sekund glömmer mitt arv. Skulle det behövas är jag när som helst beredd att släppa laptopen, iPhonen och lattekoppen för att än en gång dra till skogs. Med eller utan Allemansrätten i ryggen."
Någon som håller med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar